HERTIGEN AV BRANDGUL
Hertigen av Brandgul är en man
Som tårar fälla kan
Sköra som kristallglober
Något vemodig tendens
Hans vemodseminens
Och Greven av Oktober
Hertigen så vacker, som en gud
Av sammet är hans hud
Bakom en mur av tegel
Ingen av oss har en chans
Han har sitt livs romans
Han fann den i en spegel
Hör de gyllne trädens sånger
Åh, han njuter av den röst
Som så många, många gånger
Toner som andas Höst
Hertigen betraktar all sin mark
Hans herrgård är en park
Och lövens gyllene salar
Viskar om en dunkel drift
En gåva eller gift?
Vem kan det språk de talar?
Hertigen av Brandgul gråter bäst
Gärna på en fest
Där vinden torkar tårar
Han ser kvinnor, han ser män
Ser vinden som en vän
Så blind för dem han sårar
Hör de gyllne trädens sånger
Dala stumt och ebba ut
Som så många, många gånger
Hans vemodstid är slut
Hertigen, en narr med all respekt
Ättling av slocknad släkt
Med ögon ständigt våta
Hertigen sin tunga börda bär
För oss han ständigt är
Och blir en evig gåta
Hör de gyllene trädens sånger
Som han gjuter i sitt bröst
Som så många, många gånger
Toner som andas Höst
Hertigen av Brandgul är en man