1986 upptäckte jag albumet Så länge Du har lust.
På LP:n sjöng Lena Nyman dikter av Karin Boye, Ylva Eggehorn med flera.
Kompositören, pianisten och SVT-legenden Berndt Egerbladh stod för tonsättningarna, arrangemangen och produktionen.
Lyrikens skärpa och kärnfullhet i samklang med Berndts luftiga melodier och lyxiga sväng satte min standard – och blev startskottet för mitt skapande.
Vid samma tid, 18–19 år gammal, tog jag mina första steg som låtskrivare, med orden som huvudinstrument.
Det kändes rimligt att söka upp Berndt för att spela upp mina alster. Jag fann honom bakom sin flygel i pianobaren på Hotel Sheraton i Stockholm.
I pausen presenterade jag mig och förklarade blygsamt att jag skrivit sånger som han skulle förstå storheten i så fort han hört dem. Han sade torrt men vänligt att det gick bra att skicka en demo.
Utan en demo återstod två alternativ: att bjuda hem honom eller bjuda mig själv hem till honom.
Efter månader av enträget tjat bänkade jag mig kallsvettig bakom pianot i hans lägenhet på Döbelnsgatan. Det lät ’så där’.
Ändå verkade han tycka om några av kompositionerna och gav mig framför allt beröm för de ”poetiska texterna”.
Femton år senare, närmare bestämt hösten 2002, korsades våra vägar en andra gång.
Berndt spelade jazz på Restaurang Rabarber, där jag och en god vän just startat estradpoesitävlingen Poetry GangBang.
Jag stegade fram till Berndt i syfte att reintroducera mig. Han mötte mig med ett leende: ”Hej, Patrick, tack för senast!”
Han gav mig de två Japan-utgivna instrumentalalbumen Night Pieces (1996) och Mousse au Chocolat (2001), samt en handskriven lista med fyra-fem titlar, som han sade: ”måhända gick att skriva text till.”
Jag gick hem, lyssnade – och fick panik. Att skriva texter till Berndts jazzkompositioner kändes omöjligt.
Varje låt tycktes bestå av några få takters huvudtema, följt av ändlösa solon och improvisationer.
Att denna rutin var ’standard’ inom instrumentaljazzen var jag då, i egenskap av ett inbitet popsnöre, inte alls införstådd med.
Lena Nyman-plattan, som jag 1986 föll pladask för, var rena rama Svensktoppen i jämförelse. Nåja.
Jag letade förgäves efter en vers, en brygga – eller i bästa fall, en refräng – att ta fasta på. Men jag hörde inget. Eller snarare: jag kunde inte urskilja vad som var vad.
Det blev en dechiffreringsprocess, med hundratals lyssningar på varje enskilt spår innan konturerna började framträda – och strukturerna ta form.
Sångerna fanns givetvis där, glasklara men intrikata – inte svåra, snarare ’sofistikerat folkliga’.
Nu gällde det att skanna stämningarna, hitta teman och ord som gjorde de skira och melankoliska melodierna rättvisa.
Tiden gick och toner blev till ord: Titelspåret Night Pieces blev Söndagar är bra att fördriva, Love Song blev Visa vid sommarens slut, och Lars Gullin In Memory – Berndts hyllning till saxofonistlegenden – blev Vinden blåser än.
När Berndt fick se resultatet gav han mig sitt entusiastiskt återhållna bifall. Jag förstod att han inte var de stora gesternas man.
Märkbart road blev han av min text till kompositionen Lazy Tour från albumet Mousse au Chocolat, som jag döpt till Kärlek god som någon, med undertiteln Ett lösaktigt stycke.
I vårt sista telefonsamtal, januari 2004, berättade Berndt att han visat texterna för sin mångåriga vän och samarbetspartner, Ann Kristin Hedmark, som letade material till ett nytt soloalbum.
Jag kände till Ann Kristins namn tack vare hennes 80-talshit Lille skit, med den oförglömliga refrängraden: Allt som gör dig ledsen gör mig glad, signerad Kristina Lugn.
Att både Berndt och Ann Kristin uppskattade texterna var givetvis överväldigande – och det länge efterlängtade samarbetet var ett faktum.
Ett par månader senare, den 2 mars 2004, avled Berndt.
Jag fortsatte att botanisera i musiken han lämnat efter sig och satte ord på ytterligare några av hans briljanta melodier.
En av de sista jag tog mig an var musikaliskt den mest komplexa och utmanande.
Berndts originalkomposition hette The Lights of a Swedish Summer Night. Den blev Kom tillbaka innan du går, albumets titelspår.
Texten färdigställdes samma dag som Berndt jordfästes i Sollentuna kyrka och blev den ställföreträdande blomma jag lade till blomsterhavet på hans kista:
Visst kan jag leva utan dig
Visst kan jag leva utan dig en dag
Visst kan jag leva utan dig en dag då jag förmår
Kom tillbaka innan du går
Den 7–8 maj 2004 gick några av Sveriges främsta jazzmusiker, ledda av Berndts systerson, den redan smått legendariske pianisten och multiinstrumentalisten Mats Öberg, in i studion.
Förutom pianot trakterade Mats även munspel och dragspel på skivan.
Övriga musikanter var Anders Johansson (bas), Rafael Sida (slagverk), Bengt Karlsson och Thomas Arnesen (gitarr). John Högman spelade saxofon och producerade.
Ann Kristin, som stod inför uppgiften att sjunga in alla nya sånger i en tid av sorg och förstämning, hanterade situationen galant.
Hennes röst och hennes gestaltningsförmåga gör henne unik. Jämförelsen med Monica Zetterlund är varken långsökt eller malplacerad.
Av de elva Egerbladh/El-Hag-titlarna spelades sex in på CD:n Kom tillbaka innan du går, som även kom att innehålla ett urval standards ur Berndts och Ann Kristins gemensamma repertoar:
Billie Holidays Don’t Explain blev Tyst nu med Jonas Gardells hjälp, Cindy Laupers Time After Time blev Var inte rädd i Kristina Lugns svenska tolkning, och Harbach & Kerns jazzstandard Yesterdays från 1933 blev med Thomas Kaos Olssons och min försorg Det som var.
CD:n släpptes på etiketten Sittel i augusti 2004 och fick ett furstligt mottagande, med toppbetyg i Svenska Dagbladet och i en myriad av medier.
”Det finns alla möjligheter att det här kan bli en svensk klassiker” skrev Bo Levander i Jönköpings-Posten.
Singeln Visa vid sommarens slut fick rotation på Sveriges Radio P4 och testades till Svensktoppen(!) i september 2004.
2007 fick jag möjligheten att förverkliga drömmen om att spela in och producera ett eget svenskt album, som även det till stor del byggde på Berndts kompositioner.
Dels fanns material som inte kom med på Ann Kristins album, dels hade jag en egen vision om hur jag ville presentera Berndts musikaliska arv på albumet Så där.
Av en tillfällighet fick jag höra från Mats Öberg att Grace Jones ikoniska Nightclubbing var ett av Berndts favoritalbum.
Eftersom det också var, och fortfarande är, en av mina absoluta favoriter, ger det en fingervisning om soundet jag hade i huvudet.
Kanske anas referensen främst på den inledande Söndagar är bra att fördriva:
Visst var helgen skön
(Skönt att komma ut)
Snart så är den över
Söndag är den lön
(Pengarna är slut)
Måndagen behöver mutas med
Koppla av
Söndagar är bra att fördriva…
Av Ann Kristins tidigare nummer spelade jag också in En kärlekshistoria (Mousse au Chocolat).
Eftersom texten skildrar det delikata temat – kvinnlig köplust kontra manlig prostitution i ett icke namngivet afrikanskt land, var arbetsnamnet länge Sexturistens klagan.
En kärlekshistoria kändes dock mer inbjudande, och därigenom mer subversivt:
Han kan spelets regler
Vet att livet funkar
På det enkla viset
Hon tycker han är värd det
Är beredd på att
Betala priset
Han äger inga pengar
Valutakursen gör att hon har råd
Med mycket mera
Hon får stå för notan
Det är något hon har
Lärt sig att acceptera
Alldeles för sent slog det mig att jag kanske borde ha döpt den till En kärleksvisa – temat liksom sentimentet reflekterar de facto Gustaf Frödings bevingade:
Jag köpte min kärlek för pengar
För mig fanns ej annan att få
Sjung vackert i skorrande strängar
Sjung vackert om kärlek ändå
Därutöver adderade jag den tidigare ohörda Kärlek god som någon, vars undertitel (Ett lösaktigt stycke) gav Berndt ett gott skratt – och vars tema, märkligt nog, direktkorresponderar med Lena Nymans albumtitel Så länge Du har lust:
Vi har gått vilse i att behaga
Vill inte hitta vägen ut
Det vi två har är ingen saga
Och därför tar den aldrig slut
Och ingen sviks och ingen myglar
Vår vardag den blir aldrig grå
Vi ger varandra fria tyglar
Och ses när lusten faller på
Det är en kärlek god som någon
Och jag vill bara ha mer…
De två likaledes ohörda Singlar och par (Clouds In the Night) och Runt midnatt (Claude), gästades av Jan Allan.
Den grammisbelönade trumpetaren hade en bärande roll på Egerbladh-produktionen Night Pieces och jag fann det lämpligt att bjuda in honom till medverkan även på mina inspelningar.
Albumet blev en kritikersuccé, med ett trettiotal omdömen, varav många anmärkningsvärda:
”El-Hag står för texter som tycks djupt förankrade i en svensk tradition och som leder tankarna till både Cornelis och Olle Adolphson… Jag tror att Egerbladh ler i sin himmel över resultatet…” skrev Thomas Nydahl i LIRA.
Kombinationen av lysande recensioner och radiospelningar bekräftar Berndt Egerbladhs ’sofistikerade folklighet’.
Förhoppningsvis kommer någon inse att mer av Berndts musikaliska eftermäle förtjänar att ges ut.
Inte minst albumet Så länge Du har lust med Lena Nyman, som 1986 blev min standard för hur toner och ord bör samverka, och väckte min skaparlust.
Utgåvan Did You Give the World Some Love Today, Baby? med Doris (1970) producerades och komponerades till stora delar av Berndt Egerbladh.
Den har genom åren blivit en kultklassiker med för närvarande över fem miljoner streams på Spotify.
Det är min innerliga förhoppning – och bergfasta övertygelse – att sångerna på Kom tillbaka innan du går samt Så där kommer att leva vidare, beröra och trösta gammal som ung lång tid framöver.
Patrick