🍁
UPPRINNELSEN
Hösten är den tid då allting blommar
Jag bjuder dig på en fältstudie av lövens gyllne salar – eller ”lövologi”, som det heter på fackspråk.
En hyllning till hösten – och till Hertigen av Brandgul. En estetiskt sinnad kusin och lillebror till Kung Bore.
Han föds varje september och dör när den första snön faller.
Krönikan bjuder på pikanta detaljer om produktionen, referenserna, karaktären – och inte minst videon, som faktiskt har en handling. Nåja.
🍁🍁
BAKGRUNDEN
Om mina sånger är mina barn – vilket de är – är Hertigen av Brandgul den förstfödde.
Skriven i slutet av 1980-talet, efter knappt tio år i Sverige – med slovakiska som modersmål.
Förvisso hade jag skrivit sånger förr, men ingen så precis och komplett.
Det har alltid förbryllat mig hur jag med så opolerade verktyg kunde prestera något så raffinerat.
Skulden kan bara läggas på grundskolans musiklektioner – där man som bekant, vid sidan av Kumbaya, sondmatades med den svenska visskatten.
Bellman, Taube, Adolphson och Cornelis blev mina nycklar till det svenska språket.
Tove Janssons Höstvisa och Alf Hambes Visa i molom gjorde starkast intryck på mig.
Grundskoleinfluenserna blandades så småningom med de mer världsligt allsmäktiga: ABBA, Bowie, Grace Jones, Bob Marley, Marianne Faithfull och SADE – men också med prominenta svenska röster.
Py Bäckman har en särställning som influens.
Hennes två album Kvinna från Tellus och Narrarna dansar är något av Hertigens tematiska grundackord.
Jag har alltid betraktat Hertigen av Brandgul som en klassisk svensk visa.
Kärnfull, lyriskt precis – och bär även i sin mest avskalade form.
När den uruppfördes i Historien om Brödraskapet – min scendebut på Södra Teatern 1991 – var det med piano, gitarr, dragspel och cello.
Tre decennier senare, när Hertigen äntligen skulle spelas in, var den stora frågan: Hur ska han låta?
I vilken (spark)dräkt vill jag presentera min förstfödde för omvärlden?
🍁🍁🍁
PRODUKTIONEN
Jaha… jag ska visst bli pojkband när jag blir stor.
Det var min slutsats när jag hörde producenten Peter Hägerås första skiss – ett eko av Max Martins senare 90-tal: Britney, Backstreet Boys med flera.
Parallellt med min vurm för namn som Barbro Hörberg och Kjell Höglund har jag alltid varit ett popsnöre – därför kändes det rätt, om än ovant och otippat.
Trubadur- och kuplettperioden hade jag avverkat i början av 1990-talet och var inget jag ämnade reprisera.
Redan då var sångerna dessutom tänkta (eller drömda) som just lyxiga pop/rock-produktioner.
Peters lyhördhet, mångsidighet och detaljkänsla – refrängens tickande klocka – gjorde det möjligt att förverkliga drömmen.
Jag har alltid trivts i skarven mellan det eleganta och det enkla – det sofistikerat folkliga.
Det är kontrasten jag gillar – hybriden: att ge vispoesins mångbottnade, precisa iakttagelser ett kontemporärt (eller tidlöst) sound – klangen av kognitiv kollision.
Lusten att krydda produktionen med fler popkulturella referenser tilltog.
Coolios Gangsta’s Paradise (1995), D12:s Nasty Mind (2001), ABBAs Like An Angel Passing Through My Room (1981) – och så Peps…
Omkvädet Tisseltassel-tisseltass, snickesnacke-snickesnack från hans ikoniska Hyreskasern (1978) blev den eklektiska ljudbildens signatur.
Ett onomatopoetiskt komplement till den likaledes nytillkomna visk-rapen – eller vis-rapen:
Löven som prasslar, tisslar och tasslar, Hertigen hustlar – är lite stiff. Tisslar och tasslar, cashen som rasslar, Hertigen trasslar, ber om en spliff.
Och det var där Hertigen till slut fann sin röst – bland höstlöven, i visans berättande, mellan pojkbanden och orten.
🍁🍁🍁🍁
VIDEON
Hur fångar man en karaktär som gömmer sig i en spegel?
Videon är en kurragömmalek med identiteter.
Hertigen den äldre (berättaren, sångarjaget), Hertigen den yngre (spelad av Fabian Kazen Nikolajeff), och Narren (undertecknad).
”Munken i kryptan” är en bifigur, vars roll är strikt rituell. Eller?
Han upprätthåller röken, rytmen – och mantrat: Tisseltassel-tisseltass, snickesnacke-snickesnack.
Tidigt i videon ser vi Hertigen den yngre knacka på borgens port.
Han är mogen att kliva in i sitt hertigdöme – lövens gyllne salar.
Han vandrar genom skogen.
Förundrad, förtrollad, fascinerad, extatisk – uppfylld av sig själv och hösten.
Han andas höst.
Han möter Kaliber, hunden – väktaren och budbäraren mellan världar. De leker. De iakttas av Narren.
Metronomen håller tiden.
Han plockar löv med vördnad – som vore de rosor. Han fyller sin korg till brädden.
I ett obevakat ögonblick – just när Hertigen slukas av sin spegel – smyger Narren upp bakom hans rygg och stjäl korgen med löven.
Det blir vinter. Hertigen dör. Går i ide. Blir en staty. En morian.
Metronomen håller tiden.
Det mystiska silversmycket (Lövknullaren) Hertigen tidigare fann bland löven och hastigt smekte i handflatan, sitter nu på den stiffe Hertigen – den blåsvarta morianens hals.
Vintern slutar som varje vinter slutar – med Tom of Finland.
Hösten är tillbaka. Bilden klarnar.
Narren är en konung – tronar över Narrberget. Han formar framtiden, binder en krans. Säkrar tronföljden.
Han har vakat över Hertigen och stulit hans korg med ett enda syfte – att återbörda tronföljarens regalie.
Lövkransen – som årligen kröner (eller adlar) den pånyttfödde Hertigen av Brandgul.
Successionen är säkrad – spegeln det enda vittnet.
🍁🍁🍁🍁🍁
NARREN
Demaskering
När Hertigen av Brandgul debuterade på Södra Teatern 1991 var han aldrig närvarande.
På scen fanns bara berättaren – krönikören – och Narren.
Det var Narren som presenterade och sjöng om Hertigen – konsekvent i tredje person.
Men berättelsen om Hertigen är en trilogi.
Eftersom trilogins andra del inbegriper Hertigens förförelse av sin spegel förutsätter den hans fysiska närvaro.
Narren tar av sig narrmössan, kliver in i Hertigens kläder, och blir Hertigen, en narr med all respekt.
Betagen av sin egen gestalt framför han kärleksduetten I ett glas – sitt ledmotiv:
Intoxikerad
Helt i extas
I tusen bitar
Jag går i kras
Finner tröst i
Att vara itu
I varje skärva
Finns även du
När detta – föreställningens paradnummer – är till ända, åker narrmössan på och Narren blir åter Narr. Eller?
Han avslutar sviten med att smäda Hertigen. De har en minst sagt kluven relation.
Det har vid Brödraskapets hov länge surrat rykten (tisslats och tasslats) om Hertigens tvivelaktiga kärleksliv.
I den skabrösa Hästvisa driver Narren friskt (?) med Hertigens sexualitet – och hans med åren tilltagande faiblesse för stallrelaterade relationer.
Jag är fullt medveten om att just ”stallrelaterade relationer” kan låta oortodoxt – kanske till och med suspekt – men…
Allt är inte som det verkar vara
Ingen anar
Vad som sker härnäst
Håll med om
Att djur är underbara
I synnerhet om djuret är en häst.
Allt är inte som det verkar vara
Det händer ofta
Det man anar minst
Håll med om
Att hästar är rara
I synnerhet om hästen är en hingst
Ja, allt är inte som det verkar vara
Varken bland oss människor
Eller djur
Håll med om
Att hingstar är rätt rara
I synnerhet om hingsten är en tjur
🐂