En kort period läser jag Svenskan och en enstaka gång din väns kärleksfulla runa över dig.
Jag mailar Patrick och uttrycker det jag känner, att jag aldrig hört talas om dig, inte vet vem du är, men att hans ord får mig att förstå att jag missat någon- någon fullständigt unik.

Några månader senare dyker du upp igen, det redan nämnda inslaget på tv.

Och så idag, läser av en ”slump ” ytterligare ett minnesporträtt, denna gång av din vän Anna Walldoff. Ditt namn igen.

Jag samlar jokrar/ narrar. Ensamma vandrare, med lätt packning, visslandes genom livet. De vågar hoppa ut för klippan för att de har förtröstan och vet att de alltid landar i någonting bättre. Du var nog en sån…och jag tror att du fanns för att visa oss andra att Prozac inte hjälper- vi måste vissla och hoppa oss lyckliga.

Tills vi möts igen…