En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Hej Kaos
Jag har i och med din intensiva avsky mot julen, låtit hänga en tomteluva på ditt porträtt över köksbordet. Hoppas att du uppskattar gesten.
Ledsen att jag inte hört av mig tidigare, men jag tyckte att du hade nog med beundrarmail att begrunda.
Jag skulle vilja önska dig en riktigt jävlig jul, och jag hoppas att du har nog med böcker att läsa. Stockholm är en stad i Kaos just nu…
Hilda – En av dina väninnor i ständig kris
