Många människor kan man möta många gånger.
Men ändå har man liksom inget minne av dem.
De allra flesta som man möter någon enstaka gång
minns man inte alls.

Thomas Kaos mötte jag under knappa två timmar
för en del år sedan.
Han finns kvar inom mig sen dess.
Och genast jag mötte honom var det som om
jag samtidigt visste allt om honom och inte visste någonting.
Det var samma känsla som inför ett naturfenomen.
Som inför en häftig storm eller en fulländad regnbåge.
Kanske blir det så
när någonting – ett naturfenomen eller en människa – är sig själv.
Sig själv och inget annat.
Och allt detta som är sig själv påverkar oss.
Både i denna världen
och från världar vi ännu vet så lite om.

Tack för detta.
Med värme
Hans Scheike