Det här var en mycket stor förlust.
Det var ju så längesen jag såg honom, att det ju inte kommer att påverka min vardag, (bortsett från att jag går och tänker och tänker) men tanken på att aldrig få träffa honom igen, den gör mig… missnöjd.

Jag trodde först inte mina ögon den första bråkdelens sekund, när jag läste mailet.
Sen har jag försökt förstå och smälta det. Och gråtit massa – som tur var har jag bra folk att göra det hos.

Jag hade sån lust att skicka honom en mail, men så kom jag på att det inte gick.
Men, jag är en stark anhängare av tron på själens odödlighet, så jag vet nog att han vet att jag tänker på honom. Jag kommer att sakna honom.