Jag förlorar min barndom i samma
stund som benen plötsligt viker sig
när jag är på väg hem från skolan
det är omöjligt att ta sig upp
musklerna vill inte veta av mig längre
och sedan den dagen lever
min kropp och jag tillsammans
i ömsesidigt förakt

Nätterna vältrar sig över mitt rum
och min ensamhet

griper mig

får mig att gråta

dunkar händerna i strukturtapeten
ovanför min sovalkov

fingerknogarna ska bli blodiga

blir blodiga

och med segerns tårar i ögonen
ser jag att min vilja lyckats bestraffa
kroppen för att den behandlat mig
så illa.

Läkarna ger mig en femtioprocentare
på att överleva året men i vanlig
ordning sviker mig turen och jag är
i allra högsta grad levande för än är
inte själen besegrad och så länge jag
är kvar på sjukhuset tillåter jag mig
inga känslor

de kanyler som sticks in i mig är
menade för kroppen och den får
fanimej vara beredd på att få hur
mycket stryk som helst nu när vi
inte längre talar med varandra.

Sjukdomen tvingar mig att tänka
eftersom ingen annan utväg står
till buds och jag som alltid varit en
normal idiot förutspås plötsligt en
lysande framtid

jag är den ende i släkten som kan
formulera en fullständig mening och
sedan stå för den så idealen hopas
och jag efter att tillräckligt många
har sagt det till mig förleds att tro
att jag är begåvad.

Lättast är att isolera sig och inte se
hur de andra springer.

Jag vill åka hem

jag vill åka hem

upprepas med ynklig röst som ett
mantra där jag sitter på soffkarmen
och stirrar ut över den livligt trafikerade
gatan trots att jag redan är
hemma och allt för ung för att förstå
att det enda hem man någonsin kan
skaffa sig finns därinne i gyttret.

För att kompensera kroppens svaghet
börjar jag dominera de mentalt
underutvecklade på det cyniska sätt
som alla barn med den förmågan
använder för att hävda sig och jag
finner ett sant nöje i att förnedra de
olyckliga satar vars förtroende jag
vunnit till den grad att de inför en
hel skolgård eller i alla fall några
klasskamrater faller ihop gråtande

det ger mig en känsla av revansch mot
det öde som jag aldrig kommer att
förstå eller acceptera.

Sjukdomen går i skov så jag
tillbringar några månader hemma
och sedan ett par med höga doser
kemiska preparat i en säng och då
kommer Anna-Lisa och undervisar
mig inte bara i de vanliga ämnena
utan också i vikten att hålla
fantasin vid liv

jag förmodar att hon emellanåt blir
rädd när hon ser mig åtta år gammal
och alltför snabbt på väg att bli vuxen
och så här i efterhand måste jag nog
tillskriva henne en hel del av min
nuvarande förmåga att vara ett barn.

Läkare

sköterskor

kandidater

alla ser de konstigt på oss när de hör
våra galghumoristiska ordväxlingar

de förstår inte att distansen är ett
sätt att överleva och de känner inte
till min familj där samtalen alltid är
en verbal tävling och jag tänker inte
förlora bara för att slangarna går som
ett tunnelbanenät genom min kropp

ömsom ovan

ömsom under jord.

Jag är för stark för att någonsin bli
mobbad i skolan men för svag eller
ointresserad för att engagera mig i
klasskamraternas förehavanden

hemma hos mig finns dock nästan
alltid två killar ur klassen som
ljudlöst umgås med mig och mina
serietidningar eller hjärndött återger
hela handlingen i någon film de sett
och dessa personer blir senare
benämnda hundar eftersom det är
så uppenbart att de inte betyder
någonting vare sig i mitt eller sina
egna liv.

När jag fyller 10 får jag min första
dagbok och det blir början på mitt
sporadiska skrivande och ordförrådet
växer i takt med att jag binds i sängen
med alla böcker som skrivits och
ingen möjlighet att undfly dem samtidigt
som jag drivs mot kunskapen

när jag jämför romanerna med
dagboksanteckningarna och skäms
när jag upptäcker den enorma
skillnaden mellan dem

de vinner

jag kommer inte ens tvåa.

”Jävla kärring” vrålar jag till en
surfittig lärarinna som inte vet om
min situation och inte förstår att
jag måste lämna skolgården ett par
minuter innan inringningen för att
hinna upp för de tre trapporna i tid
till lektionens start

efter det blir jag betraktad som en rebell
vilket förvånar mig lika mycket som det
faktum att jag känner en oerhörd
stolthet efter mitt utfall.

På skolgården finns en stenmur med
vida sprickor i och där kan man sticka
in små papperslappar med meddelanden
till framtiden och ingen kan pilla
ut dem

så muren blir en helgedom

där vi i kortfattad form avslöjar våra
mörka hemligheter och önskar oss
nya Airfixmodeller.

På en kräftskiva sitter hela familjen
och min gudfar med familj och ska
just börja frossandet när jag stirrar ett
av de arma skaldjuren i ögonen och
gråtande lunkar till mitt rum för det
är omöjligt att äta upp något som
man har ögonkontakt med och jag
älskar kräftor

men det går inte

och snart ser jag en snäll ko blänga
vemodigt anklagande på mig när jag
skall äta en biff

så blir jag vegetarian

en vana som lever kvar långt efter det
att alla mina höga ideal under rituella
former tagit livet av sig.

Lukten när jag kommer in genom
sjukhusets entré

passerar kafeterian

på väg mot hissarna är bedövande
och gör automatiskt att jag höjer
smärttröskeln och därmed sänks
också känsligheten på alla andra
plan vilket är en välsignelse eftersom
sjukhusmaten är så oaptitlig att endast
den ordentligt avtrubbade kan förmå
sig att äta skiten.

Sömnen är sällan närvarande så
tillsammans med nattpersonalen
lägger jag gigantiska pussel med
70 x 100 kartonger och spånskivor
som underlag

med tiden förvandlas salen till ett
hav av krackelerade fiskehamnar

storstadssilhuetter och stilleben.

Medicinen serveras i små plastmuggar
med millilitergraderingar och förmå-
gan att uppochnedvända segla på
ytspänningen när jag täcker nattduks-
bordet med vatten men städarna ser
tröttare ut för varje dag när samlingen
av färdigbyggda pussel växer och
området närmast min säng alltmer får
karaktären av ett träsk.

All smärta är uthärdlig

värre är det med den ensamhet som
kommer om nätterna

när det är så tyst i korridoren utanför
min sal att jag inbillar mig att jag är
den enda människan på hela sjukhuset

och någonstans därute sover världen
glömsk av mina plågor.

Det är så mycket lättare att vara stark
när det finns någon i närheten som jag
kan spela för

men när alla har gått och jag lämnas
åt mig själv vet jag inte vart jag ska
ta vägen

tårar inför ingen känns så självöm-
kande och skriken riskerar att locka
in dem igen

trots allt vill jag vara ensam när
jag slåss mot monstret för då
behöver ingen få veta om jag
vinner eller förlorar.

I flera timmar går jag så långt jag kan

det är höst och kallt

mina föräldrar blir oroliga när jag
inte är hemma till middagen

med all rätt

för jag har gjort som elefanterna

lämnat allt bakom mig för att gå till
ett ställe där jag kan dö

men modet sviker och när en bil
stannar låter jag mig köras hem

fast jag minns inte längre bilen

inte heller hemkomsten

men desto klarare är minnet av min
föresats att gå

gå

gå

tills benen inte längre bär mig och
då falla ihop på marken och låta
nattfrosten ta mitt liv.

En samling gummimonster är mina
vänner och de tävlar mot varandra i
olika grenar framför allt en som heter
Gnüffling och där det gäller för dem
att ta sig från en plats till en annan
utan att någonsin hamna på golvet
och vinnaren får en summa av de
pengar jag ritat åt dem och rikast blir
Krokofanten för han är ett alligator-
liknande monster med platt mage som
inte studsar av bokhyllan lika lätt som
de andra.

Ibland är jag tvungen att dela rum
med ett annat barn men det är
outhärdligt eftersom ingen här är
frisk och jag väcks av grannens gråt
just som jag somnat eller så väcker
jag honom

en gång är det en flicka som
har en portabel skivspelare och
bara en platta

Pippi på de sju haven

och den spelar hon om och om och
om igen och jag har sedan dess bara
förbjudna åsikter om Astrid Lindgren.

Dagarna i skolan försvinner in i en
grå massa utan identitet på samma
sätt som ett arbete stjäl så mycket liv
att det till slut inte blir stort mer än
döden kvar.

Min far som är en handlingskraftig
man helt i avsaknad av auktoritetstill-
tro lär sig de medicinska termerna och
ifrågasätter allt vad de experiment-
lystna läkarna företar sig

men för det mesta är hans kamp lika
fruktlös som Don Quijotes eftersom
sjukdomen som bor i mig är så sällan
skådad att det bara finns en handfull
dokumenterade fall i landet och dessa
skiljer sig så mycket ifrån varandra i
karaktär att de mest är att betrakta
som kuriosa vilket lämnar många
vägar öppna i behandlingen

och läkarna är beredda att vandra
dem alla.

En av de otäckaste sakerna med att
vara nedsövd är

att jag varje gång drömmer att jag
egentligen är en flicka

som heter Helena

som drömmer mitt liv som pojke

och jag

Helena

vill göra slut på mardrömmarna
genom att inte somna igen

inte låta mig vakna igen

och dagarna efter en operation
drabbas jag inte bara av det obligatoriska
illamåendet utan även av en
förlamande dödsångest.

Cellgifterna leker som de vill med
min kropp

vaknar en morgon och det mesta av
mitt hår ligger kvar på kudden

resten går att plocka av

behöver inte ens dra

bara lägga handen på testarna och
sedan visa upp en handfull

när det sedan växer ut igen har
mitt vanliga råttfärgade bytts mot
en mörkröd nyans som böljar fram
ur huvudet och för ett tag är jag
otäckt lik

en miniatyr av Thore Skogman.

Vänskap är ännu inte ett koncept som
finns i mig

ingen har mitt fulla förtroende och
de ändlösa biktsessioner som är så
betecknande vänner emellan ligger
några år framåt i tiden och inte ens
då kommer personen med sjukdomen
att tala särskilt ofta

pratet kommer att skötas av det
avskyvärt lillgamla geniet.

Jag har just stigit ur färdtjänsttaxin
och ser min mor stå och vänta i foajén

jag har en påse godis i handen

ser inte gatustenen som är en aning
högre än sina bröder

faller raklång

skriker av rädsla och förlust av den
glädjejag kände alldeles innan

då jag ännu gick och inte föll

godiset flyger åt alla håll

slår mig inte mer än vanligt men det
är så fruktansvärt förnedrande att bli
lurad av livet och blåst på sitt godis
att jag bara skakar och två flickor
som inte kan vara mer än ett par år
äldre än jag springer in och köper en
påse polkagriskarameller åt mig

och det är en av de mest rörande
händelserna jag upplevt

jag kommer alltid att minnas dessa
okända flickor med oerhörd värme

trots att jag egentligen inte är så
förtjust i just polkagriskarameller.

När den digitala klockradion blinkar
22.22 tycker jag att det är vackert

när 00.00 kommer upp borde jag sova

vid 3.33 är leken inte rolig längre och
jag vrider mig i mitt svett i mina lakan

täcket hamnar fel

bullar upp sig på en plats i påslakanet
och jag vet att morgondagen redan är
här och inga böner kommer ge mig
tillräckligt med sömn.

Ett jäkla föredöme

mönster

monster som aldrig pluggar

inte gör en läxa men som ändå får
femmor på skrivningarna och även i
betyget bara för att omgivningen är
så fantasilös

de småborgerliga ungarna är hjärndöda
eftersom det aldrig kommer att krävas
av dem att de ska tänka medan det
för mig är en av de få möjligheterna
som återstår för i grubblandet finns
också vägen till det gränsland där all-
ting är genomförbart.

Snälla

låt mig slippa åka till landet

låt mig stanna i stan

jag vill inte höra skratten när
de klättrar i träd

leker ta fatt

ror ut i båten

sätter sig på sina cyklar med picknick-
korgarna packade

det blir så uppenbart

jag kan inte dölja vem jag är och jag
vill inte åka med ut i motorbåten

låta alla se att jag behöver hjälp i och ur

ni vet att jag tänker låsa in mig i
gillestugan med tjocka böcker och
törstiga mygg

jag tänker försvinna in i apatin så
länge ni envisas med att ha er semester

snälla

låt mig stanna i stan

när vi spelar Monopol kan ingen
se någon skillnad

snälla snälla snälla.

Eftersom det ändå syns så tydligt

inte går att dölja

alla stirrar

skapar jag distraktioner som sätter
mig ännu mer i centrum

bygger illusionen av att det är mina
träskor

den ena guldfärgad den andra
silversprayad

och min enorma utochinvända
läderhatt fullklottrad med autografer
som gör att blickarna dras till mig
och inte den omständigheten att jag
är en dvärg som knappt kan gå.

Tio år gammal plöjer jag Tolkien för
första gången och jag inser att det går
att göra mer av sin verklighetsflykt än
att bara fly in i den och parallellt
med dagboksanteckningar formuleras
nödtorftigt meningar som inte har
med min dag efter skolan att göra
och när någon skänker mig en skriv-
maskin från tidigt 60-tal anser jag det
väldigt praktiskt att kalla min egen
fantasivärld för Qwerty.

Vad är det som händer i huvudet
när ljuset släcks

ögonlocken faller ner men minnet
av den tända lampan stannar på
näthinnan och trots det kompakta
mörkret bländas jag av minnet och
måste gång på gång öppna ögonen
för att förvissa mig om att det faktiskt
är natt och anledningen till att jag
inte sover är inte brist på trötthet
utan alltför många tankar som saknar
ett rimligt slut.

Bibliotekarien Veit förser mig med
allt jag vill ha

det är konstigt att jag när jag växer
upp blir vuxen på riktigt betraktar
institutioner som stora skräckinjagade
platser utan vare sig ansikten eller kön

när jag egentligen vet att det där inne
i betongen gömmer sig en massa män-
niskor som brinner för sin uppgift och
är villiga att göra i stort sett vad som
helst för att hjälpa till

glädja

inspirera

fast å andra sidan är det stora flertalet
ingenting annat än den järnhårda
armering som håller betonggiganterna
upprätta.

Backen ner från huset är isig och
räcket är inte till stor hjälp men

jag klarar det nästan ända ner innan
jag halkar och ligger där några meter
från trottoaren

ropar på hjälp

kärringen med barnvagn stannar
och glor på mig en stund innan hon
fortsätter utan en antydan till att
hjälpa mig

ytterligare några skyndar på sina steg
för att slippa bli inblandade innan
någon till slut förbarmar sig och tar
mig på fötter men då är jag så frusen
att jag glömt varför jag gick ut

under största försiktighet

krampaktigt hållande räcket hasar
jag upp mot värmen

säkerheten

ingen is.

Det vilar en förbannelse över alla
begränsningar vi pådyvlar oss själva
eller övertygas om att vi har av andra
redan i barndomen

de får ett så fast grepp att de till sist
utgör själva essensen av vår personlig-
het och ändå är de falsarier allihop
vilket blir uppenbart varje gång en
begränsning rämnar och man känner
sig lurad av det förflutna som ljög
om spelreglerna.

”Var hos distriktsläkaren med
Thomas. Misstänker att det är en
barnsjukdom”

står det i en av min mors antecknings-
böcker som jag hittar flera år senare
och det är upptakten till ändlösa
besök hos dammiga specialister
beväpnade med nålar

stetoskop

referenslitteratur

diplom

och till sist får de fram en diagnos
som alla kan enas om
men jag har aldrig drabbats av någon
barnsjukdom.

En gång besöker jag en idrottsförening
för handikappade

stannar i säkert en timme och spelar
bordtennis

men det går inte

stanken

av sjukdom gör mig illamående

kan inte identifiera mig med dem

vill inte

det vore en ovärdig resig-
nation och en ständig påminnelse om
det som jag gör allt för att glömma
och maskera.

I narrens skepnad är förolämpning-
arna tillåtna

de till och med applåderas av själva
föremålet

förstår de inte att jag menar varje ord
jag säger och i mitt uppblåsta tillstånd
betraktar dem alla som idioter.

Slangen som går in genom min mage
är otäckt tjock och den spolar in en
klar vätska

vanligt vatten

som strömmar genom mig och färgas
röd i min urinblåsa kommer ut i en
annan påse som ofta byts

någon gör fel

kopplar in en plomberad påse

vatten

rinner in

rinner in

kommer inte ut

stannar i mig så att jag sväller

förlorar medvetandet

endast ett vaket nattvak hindrar mig
från att dö av en inre explosion

och jag vet inte i efterhand om han
gjorde rätt som lät mig tömmas på
död.

Ändlösa dagar då ingenting händer

kan inte hända

kan inte röra mig

inte ens lyfta en bok

då föds istället tankarna som fyller
ut tomrummet

kompenserar orörligheten

dövar en smärta och föder en annan.

Av någon anledning känner jag en
underlig tillfredsställelse de gånger
jag tvingas sitta i rullstol

trots att det då inte går att ta miste
på vad jag är

och jag som på alla sätt söker efter ett
oberoende lutar mig lugnt tillbaka och
låter mig skjutas fram i livet.

Det är en befriande dröm som
återkommer med ojämna mellanrum

tydligen år jag inte ensam om den

jag kan flyga och det är så enkelt

allt jag behöver göra är att tänka
på mig själv som viktlös och sedan
lyfter jag

rör mig horisontellt framåt utan att
riskera att störta och när jag vaknar
är jag befriad

bekymrar mig inte om att tankarna
inte kan få min kropp att sväva i
verkligheten

eftersom verkligheten ändå bara bör
tillåtas att ha en marginell inverkan
på mig.

Du får inte komma för nära mig

jag vill inte brista

om jag håller dig på avstånd kan
du inte röra mig

inte såra mig

låt mig ta hand om den detaljen

det är jag så bra på

och om du ändå skulle passera grän-
sen för det tillåtna kommer min tunga
rista så djupa märken i din själ att du
inte längre står ut i mitt sällskap och
om jag är tillräckligt effektiv kommer
du knappt att stå ut med dig själv.

Ingenting
Ingenting
Ingenting
Ingenting
Ingenting

mitt liv

Ingenting
Ingenting
Ingenting
Ingenting
Ingenting

Innan mitt liv fanns ingenting
när jag går kommer ingenting tillbaka.

Tretton år gammal inser jag att jag
älskar Susanne och när jag ser mig i
spegeln stirrar ett monster tillbaka

och detta monster kan under inga
omständigheter tillåta sig bli älskat

i den stunden dör alla gudar och
illusioner och allt som återstår är
en desperation som inte vet vilka
uttryck den ska ta

det enda som är säkert är att mina
känslor till varje pris måste döljas
för tanken på att Susanne ska
behöva uthärda min kärlek är så
fruktansvärd att den ger mig
mardrömmar när jag inte kan sova.

Jag är så försvinnande liten på egen
hand lämnad i mörkret samtidigt
större än någon annan i de sällskap
jag fritt kan dominera

jag har själv svårt att begripa hur
det går till men i långa loppet är jag
tacksam för att förhållandet inte är
det motsatta.

Det finns alltid en ursäkt på lager när
du vill dra med mig på sådant som jag
vet att jag inte kan klara av utan hjälp
eller utan att isa min hjälplöshet

jag som aldrig har kostat på mig att
planera för framtiden kan plötsligt
presentera en agenda fulltecknad till
sekelskiftet.

Slangen i min mage råkar sitta kvar
ett par månader för länge eftersom jag
bytt avdelning och ingen har ens tänkt
på det groteska gummirör som vid det
här laget växt fast ganska ordentligt

så den läkare som till sist tar på sig
uppgiften får ta i rejält

ta spjärn med andra handen mot sjuk-
hussängen innan slangen med ett ljudligt
plopp lämnar min mage och då är
det möjligt att se rakt in i mig

men jag avstår gärna

är inte det minsta nyfiken på att
lyfta kompressen

tjuvkika

för jag vet redan att mitt inre inte
är särskilt vackert.

För att fördriva tiden i väntan på att
någonting ska hända

till det bättre

till det sämre

spelar min far och jag poker

täcket på sängen får fungera som bord

vi har ingen insats men vid ett tillfälle
säger han

kan du slå mig nu ska du få en
hundring
och visar fram tre knektar just
som jag har tre ess

många år senare blir pokern min
huvudsakliga inkomstkälla men jag är
dålig på att komma ihåg vinnarhänder

kan inte ens minnas dem jag förlorat
stort på men min första pokervinst
har kommit för att stanna och jag
orkar inte med sånt dravel i stil med
med livet som insats.

Jag har 2:50 i veckopeng och Kalle
Anka men efter ett moget övervägande
kommer jag fram till att jag inte behö-
ver någon serietidning eftersom vi har
såväl DN som Expressen hemma och
det gör att jag kan få ut 5:25 i veckan
i stället vilket gör att jag känner mig
som en förmögen man med behov av
en kassabok.

På fredagarna är det först gymnastik
och sedan roliga timmen i skolan

men då har jag min sjukgymnastik
efteråt promenerar jag ner till
McDonalds på Fridhemsplan tillsam-
mans med min assistent och det är en
av veckans höjdpunkter

för de har minigolf i källaren

och det är för mig en otrolig lyx med
en hel minigolfbana inomhus

mycket riktigt försvinner den ganska
snart men jag kan fortfarande inte gå
på toaletten där utan att snegla på den
låsta dörren vid sidan om och undra
om det kanske ändå inte är så att de
gröna filtbanorna finns kvar därnere

bortglömda

och bara väntar på att någon ska
komma och spela.

Varför just jag

tanken är lika ömklig som oundviklig
och för någon som saknar tro på arv-
synden finns det givetvis inget svar

men frågan ställs hulkande och lågt
när jag tycker som mest synd om mig
själv och det ännu återstår några tim-
mar till gryningen.

Jag pendlar från uppsvälld liten gris
när cortisondoserna ligger som högst
och benrangel med liggsår när döden
är som närmast

värst är sängarna som alla har ett
plastunderlag som jag ständigt klibbar
fast i

de avger ett sjukligt ljud varje gång
jag rör mig

allt för att personalen inte ska få
några problem om jag får för mig
att fylla bädden

med min urin eller mitt blod.

Det är en kurator som märker att
någonting är fel när jag inte ens orkar
vara otrevlig mot henne

hälften av mitt blod har pissats och
skitits ut

de undrar varför jag inte klagat
över smärtan

jag undrar varför de som kan så
mycket inte upptäckt att en av deras
patienter håller på att förblöda inifrån

när jag är inlagd överlåter jag helt åt
dem att övervaka min kropp

själv är jag alltför upptagen med att
överleva därinne bland tankarna.

Efterhand lär jag mig att illusionerna
har ett alltför högt pris

jag kan inte betala skulderna till mig
själv när de krossas

för varje förlorad illusion som inte
ersätts med en ny växer cynismen
men också befrielsen av att inte ha
någon strävan

och jag blir med min uppriktighet
en allt större fara för omgivningen.

Jag söker bara kärlek där jag inte
kan få den

för att inte bli älskad

för att ingen ska göra mig besviken

på så sätt kan den emotionelle
idioten leva vidare utan att någonsin
lära sig någonting

aldrig bli känslomässigt vis.

Det är sista gången på sjukhuset

jag måste ut därifrån

det är en klassresa och det skulle vara
fem dagar med Susanne

och jag kan inte

får inte lämna sjukhuset ännu

men jag vägrar stanna kvar

så på morgonen står jag förväntans-
fullt vid bussen och ser dem komma
en och en

alla utom Susanne

för hon vill inte

skyller på någon infektion eller vad
som helst och jag minns inte vart vi
åker men jag är varken snäll mot mig
själv eller fånarna i min klass.

Jag sitter på toaletten när telefonen
ringer

ensam i huset

tvånget att svara finns där

men byxorna nere vid knäna för-
passar mig till det kaklade golvet
och där återfinns jag senare när någon
kommer hem med sprucket ögonbryn
som har en fin förmåga att blöda på
ett dramaturgiskt övertygande sätt

och skiten intorkad därbak.

Inte en till jävla nyårsafton

jag orkar inte med den forcerade glädjen

alla skålar

skrattar

vrålar gott nytt år

det är så fåfängt förljuget

det kommer bara ännu en samling grå
dagar utan hopp om bättring

alla vet det

så varför detta spel

jag låser in mig på mitt rum

borrar ner huvudet i kudden

och väntar på att ljudet av raketer
ska dö ut och gärna mänskligheten
med dem.

Kulvertarna är mörka och verkar
milslånga där de går under sjukhuset

ibland vågar jag mig in några meter
men det är obehörigt område och när
som helst kan en grönklädd varelse
ljudlöst komma farande

som en underjordisk demon på spark

så de flesta av mina färder går med
tankens kraft

inte ens då är det säkert att jag törs
titta in bakom alla hörn.

Vet inte när det börjar men det är väl-
digt tidigt folk får förtroende för mig
jag blir någon sorts biktfaderjag lyss-
nar nickar ser förstående ut berättar
inget om mig själv och för heller ing-
enting vidare av det jag hör inte bara
för att jag inte vet vem jag skulle
skvallra för utan mest för att så lite
som sägs har ett värde för någon
annan än den som talar ut men med
tiden bygger jag upp en bank av
bekännelser och den största erfarenhet
jag får av det är att de flesta tack och
lov har lika taskig koll på tillvaron
som jag.

Intvingad i utanförskapet blir norm-
alitet ett skällsord

inget vanligt liv kan vara

får vara värt att levas

dit kan jag aldrig nå

bättre då att förkasta hela idén.

Har aldrig varit rädd för sprutorna

inte från början när blodådrorna villigt
öppnade sig och gav vad de ville ha

men med tiden blev de mindre generösa

sönderstucken som en gammal
knarkare

ådrorna flydde längre in i kroppen

eller lärde sig vika åt sidan när
sprutorna kom

och när de började sticka mig i fötterna

ljumskarna

pressa blod ur öronen

var det inte fullt så lätt att vara tapper
längre.

Mina böner till gud

satan

andar

som lämnas obesvarade befäster
min övertygelse om att dessa
uppdiktade väsen verkligen inte
existerar och om de mot all
förmodan skulle göra det borde
de alla ställas inför rätta för grov
försumlighet och ämbetsmissbruk.

Jag vet inte vad jag vill med min gråt

den leder ingenstans

gör det inte ens lättare

snarare tvärtom

men de gånger min far vaknar och
kommer in för att försöka ge tröst
där ingen tröst finns att ta

blir jag lugnare av vetskapen om att
någon delar min förtvivlan.

De tankar som passerat är svåra att
rekonstruera antagligen för att de så
sällan kom i ord

det mesta var bilder

drömmar

vägar ut

men jag tror inte att jag kunnat
teckna av dem

ens om jag kunnat teckna.

Aldrig en höjd röst

knappt en antydan till gräl

hela familjen saknar temperament så
vi tar det mesta med jämnmod.

Belöningen för ett alltför utdraget
grubblande är en tilltagande förvirring
som med tiden blir så stor att jag med
nöd och näppe lyckas hitta avstäng-
ningsknappen till mitt huvud och däri-
genom tar jag mig sakta tillbaka mot
tiden innan jag sjukdomen tankarna
smärtan då jag ännu var en lycklig
idiot och kanske om jag har tur och
strävsamt arbetar vidare på min för-
dumning kommer jag en dag fram till
den punkten då jag uppriktigt leende
kan säga

jag förstår inte vad du menar.

Morfar ställer upp och skjutsar mig så
länge han orkar och mormor skickar
med smörgåsar till sjukgymnastiken

den ena med ost den andra med
leverpastej

det är alltid likadant och efter de
längre provtagningarna går mamma
och jag till kafeterian där jag får en
päronfestis och en triangelformad
kaka med röd mandelmassa på
toppen och choklad runtomkring och
dessa små rituella belöningar hjälper
till att hålla modet uppe.

Ingen sköterska behöver följa mig ned
till blodprovstagningen

jag hittar lika bra som någon annan

i väntrummet finns det ingenting att
göra

där ligger ett par inbundna Familjen
Hedenhösalbum och där finns en stor
luggsliten leksaksbjörn på hjul som
man kan sitta på och när man drar i
ett snöre på ryggen är det meningen
att den ska brumma

men björnen är alltför gammal och
har en gång tillhört ett annat sjukhus

och när jag kommer in i själva prov-
tagningsrummet bedömer jag sakligt
hur snabbt och djupt sköterskan sticker
mig i fingret

om nålen inte tränger ner tillräckligt
mycket kompenseras detta av att hon
får klämma och dra för varje droppe
som ska ut och det gör ont

både då och efteråt

så snart lär jag mig att säga till sköter-
skorna att de ska sticka i mig en gång
till när de misslyckas på första försöket.

Egentligen är det bara en elektrisk
rullstol men en av min fars bekanta
som kan allt om sånt som rullar har
byggt om den till en trehjulig hot rod
med ett stort malteserkors som bak-
lykta och under ett par års tid kan jag
susa fram i tre kilometer i timmen

ständigt på jakt efter en nedförsbacke

och med Proppmoppens hjälp lär jag
mig hitta Överallt i de omkringliggande
förorterna

det gäller bara att vara hemma
innan batteriet tar slut.

Jag har stora sårliknande utslag på
kroppen som smörjs in med illaluk-
tande salvor och om inte klådan håller
mig vaken gör stanken och känslan av
det orent smutsiga det och sedan den
tiden blir jag äcklad vid blotta åsynen
av alla sorters cerat

solkrämer

hudvårdsprodukter.

Cortisonet är en drog och när läkarna
ett tag ordinerar mig att bara ta min
medicin varannan dag blir effekten
fascinerande

de dagar jag är utan kan jag inte ta
mig upp ur sängen utan att skrika
nästa dag när jag fått mitt piller är
jag hyperaktiv

skrattar

kan allt

tänk så roligt man kan ha med
varierad dosering.

Medan mina jämnåriga fortfarande
håller sig till barnprogrammen ser jag
på Dokument Utifrån och alla natur-
program som visas

det är nog inte i första hand ett
tecken på mognad

snarare skilda intressen

på sommaren lyssnar jag på radio-
följetongerna och vill under inga
omständigheter missa Mannen i Svart.

Förkalkningarna hopas i min kropp

förhårdnader som bildas runt mina
muskler och alla ärr efter operationer
och injektioner

de gör att jag aldrig kommer att
kunna träna upp min styrka

förkalkningarna sitter som nötskal
runt muskulaturen och de spräcker sig
fram genom min hud och får kroppen
att se ännu mer monstruös ut.

Alla plåster samlas på en gul och blå
keps

på skärmen

det är två horn som ständigt växer

aldrig utläkt smärta samlas på hög

och på somliga ställen vittnar rost-
bruna fläckar om att livet långsamt
sipprat ur mig.

Musklerna förtvinar

lederna stelnar

huden utsätts för utslag

cortisonet hämmar min tillväxt

cellgifterna utsätter kroppen för till
synes godtyckliga förändringar

slutresultatet blir någonting skört

sönderslitet

knappt sammanhängande

en sekunda person.

Efter en vecka eller kanske två

tiden är alltid diffus

benen har glömt vad de kan

fötterna har problem med att böja
upp sig

att möta golvet

skakande med händerna hållande
någon annans arm tar jag mig ner
ett par steg

smärta

en stol och sedan börja igen

för varje gång får fötterna det svårare
att acceptera marken

till sist beslutar sig en häl för att den
ska vara upphöjd

jag får trippa fram på tå tills hälsenan
får en förlängande operation.

Begränsad i handling men inte i tanke

frustrationen växer och ensamheten
med den

alla månader bunden i en säng

klyftan mellan mig och mina jämnåri-
ga växer och det blir allt svårare att
föra samtal med dem utan att falla i
dvala.

Stanna kvar hos mig i natt

sjukhuset år för stort

jag kommer inte kunna sova

gå inte

jag vet att du måste

men jag blir kvar

har inget val

fången i sången

fången i natten

gå inte

hej då.

Skrattar ofta

pumpar upp mig med glädje

varje mening ska avslutas
med en punchline

hårda skämt

det finns många nyanser av svart.

En liten daggmask av slemmigt gummi
kommer ut ur den där automaten som
står bredvid tuggummiautomaten och
den blir min maskot och förses med
alla de egenskaper som jag inte kan
finna hos mina medmänniskor

inför den kan jag ohämmat fälla mina
tårar och på alla sätt visa min svaghet.

Fragmentariska minnen från tiden
före sjukdomen blir till filmsekvenser
utan större relevans

pojken på bilderna är inte jag för han

springer

hoppar

sätter sig på marken

tar sig upp igen

jag har inget minne från dess
då min kropp befinner sig i vila.

Vid ett par tillfällen får jag morfin
eller liknande vilket inte bara dövar
smärtan utan också skänker mig sömn
och detta mirakelmedel blir något av
en besatthet

jag ber snällt

skriker

slår och gråter

alltid med samma uppmaning till
nattpersonalen

ge mig det där som gör att man sover

jag hyser full förståelse för dem som
väljer drogerna

långt upp i vuxen ålder är jag rädd
för allt som kan påverka mig

ändra min personlighet

få mig att tappa kontrollen

göra mig beroende igen.

Om det ändå funnits en dag då
de kunnat säga

nu är det över

du har blivit frisk

men allt de kommer med efter
alltför många år är

nu är sjukdomen utläkt men du kom-
mer inte märka någon större skillnad
för det vrak du har blivit går inte att
reparera

härmed dömer vi dig till livstids
krymplingsskap.