En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Hej Thomas
Varför försvann du så snabbt? Vi som nästan precis träffats, och fått
så bra kontakt. Du ska veta att vi är många som saknar dig här i Vientiane –
dina glada skratt, kvicka kommentarer och ditt intellektuella djup. Det är
många som redan skrivit om hur unik du är – och jag kan inte annat än hålla
med – det behövs många fler som dig här i världen. Skänk oss en tanke när du stilla flyter fram längs Mekong – Vi finns på Khop Chai De och minns dig för evigt.
Kramar
Camilla
