Vi har stulit friskt av varann. Språk, ideér om saker och ting. Inte minst energi när den andre haft garden nere. Det byte vi kommit över har räckt i något år åt gången, då vi kunnat undvika att träffas. Jag ger mig själve den lede på att du sitter och förnöjsamt skrockar därborta i din självuppfunna himlaklump, där intet styrs av något alls; rent av fnittrar av uselt påklistrad illvilja över att inte behöva bli bestulen något mer. Det finns inte många av din kaliber och nu har du valt att räcka lång näsa till oss få kvarvarande. Nedrigt.

Du har levt ett liv som motsvarar en ändlös mängd skuggmänniskors, men du borde funnits kvar så mycket längre.

Om inte annat för att lära dig jävlas på allvar.

På återseende någongång, någonstans…

Fisk.