En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Det vilar en förbannelse över alla
begränsningar vi pådyvlar oss själva
eller övertygas om att vi har av andra
redan i barndomen
de får ett så fast grepp att de till sist
utgör själva essensen av vår personlig-
het och ändå är de falsarier allihop
vilket blir uppenbart varje gång en
begränsning rämnar och man känner
sig lurad av det förflutna som ljög
om spelreglerna.
