En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Egentligen är det bara en elektrisk
rullstol men en av min fars bekanta
som kan allt om sånt som rullar har
byggt om den till en trehjulig hot rod
med ett stort malteserkors som bak-
lykta och under ett par års tid kan jag
susa fram i tre kilometer i timmen
ständigt på jakt efter en nedförsbacke
och med Proppmoppens hjälp lär jag
mig hitta Överallt i de omkringliggande
förorterna
det gäller bara att vara hemma
innan batteriet tar slut.
