En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Har aldrig varit rädd för sprutorna
inte från början när blodådrorna villigt
öppnade sig och gav vad de ville ha
men med tiden blev de mindre generösa
sönderstucken som en gammal
knarkare
ådrorna flydde längre in i kroppen
eller lärde sig vika åt sidan när
sprutorna kom
och när de började sticka mig i fötterna
ljumskarna
pressa blod ur öronen
var det inte fullt så lätt att vara tapper
längre.
