En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Det är en kurator som märker att
någonting är fel när jag inte ens orkar
vara otrevlig mot henne
hälften av mitt blod har pissats och
skitits ut
de undrar varför jag inte klagat
över smärtan
jag undrar varför de som kan så
mycket inte upptäckt att en av deras
patienter håller på att förblöda inifrån
när jag är inlagd överlåter jag helt åt
dem att övervaka min kropp
själv är jag alltför upptagen med att
överleva därinne bland tankarna.
